Dagen började som sagt inte alls bra..sedan blev den aningen bättre när jag kom ut och det var stålande sol och mega varmt klockan åtta på morgonen. Sedan var seminariet helt okej, jag lärde mig en del och det som sades var mycket klokt. Efter någon timma började dock en huvudvärk smyga sig på..och illamående. Hunger!! Jag hann inte äta något innan jag åkte nämligen.

Jag stod i alla fall ut till vi fick åka hem, och inget mer denna vecka blir det, SKÖNT! Vi ska höras nästa vecka igen (som är den sista)..och jag kom på att jag ska ju för faan jobba torsdag-fredag nästa vecka. Huja, jag som tyckte 28-29 maj var så långt bort, nu är det plötsligt lite för nära och nervositeten slår sig till ro i min kropp mer och mer för varje dag som går. Ursch. Jag vill inte. Jag vill dra mig ur..jag klarar inte detta..


I alla fall, till lite annat. Man stöter på en hel del intressant personer ute har jag märkt. Till att börja med så stod en man före mig i kön till "biljettkontrollen" när jag skulle till tåget hem i Solna..han pratade bara engelska och vände sig om till mig och sa "Ladies first!" och så log han sådär mega stort som bara negrer kan (inget illa menat med varken det eller ordet negrer, bara så att ni ska förstå vad jag menar, tycker det är härligt med sådana smile) och gjorde en gest med handen som menade att jag fick gå före honom..men jag sa bara "Nej nej, gå du" och gjorde samma gest tillbaka. (HAHA) Vid det laget visste jag inte att han bara kunde engelska, trodde bara att "ladies first" var ett lite smörigt uttryck. "Ooohh, THANK YOU" sa han och log sådär stort igen..så gick han fram till disken och började fråga efter var en adress han hade på ett papper låg, och till svar sa han i luckan att han var tvungen att ta reda på en riktig adress, för det stod BOX och en BOX kan man inte besöka. (HAHAHA) "This is a box, you cant go to a box" (HAHA) Jag tänkte mest "Ööhh?" Vadå, det kan man väl. När jag skickar in papper till t.ex. socialkontoret i Västervik så står det ju BOX 22 i "adressfältet" och det är ju till samma ställe som jag besöker..men jag vet faan inte så jag lät bli att ingripa. (HAHA) Mannen förstod dock inte och ropade på sin kompis som i sin tur sa "Hey, let the ladie go first." Mannen sa snabbt till mig "Oh, excuse me my lady, excuse me very much, I´m so sorry, I´m so sorry" och sa sedan i panik till kompisen att de måste ringa och få en "riktig" adress varpå han i biljettluckan tittade på mig och gjorde en gest med ögonen som sa att jag kunde komma förbi, jag visade han biljetten och försökte tränga mig förbi mannen och kompisen som märkte detta och sa igen "Im so sorry" och så hjälpte han mig att komma igenom "spärren" och så till slut sa han "I hope I treet you good, I´m so sorry!!" och medan jag snabbt gick därifrån, vände mig och och log som en form av ett tack så sa han "We come down soon, wait for us!" och jag SPRANG ner för rulltrappan för att snabbt komma därifrån. (HAHAHA) Men tåget jag skulle med skulle inte komma förens om 10 minuter så jag satte mig på en bänk längre bort när jag i ögonvrån ser att de två männen kommer ut på perongen..jag tar upp mobilen för att ringa till Johan som en "ursäkt" att inte behöva prata med männen, men som tur var kom tåget mot Stockholm som dom tydligen skulle med så de vinkade bara glatt åt mig innan dom klev på och åkte iväg..oj oj säger jag bara. 

Efter många om och men kom mitt tåg och jag vill bara säga, att ett pendeltåg är stället jag MINST rekommenderar dig att sätta dig på med sprängande huvudvärk..inte nog med de jävla rösterna som var och varannan minut ropar upp alla stationer man stannar vid, vi i vagnen jag satt i fick höra allt två gånger dessutom. Det var en liten flicka som upprepade ALLT som "rösten" sa, stationerna och till och med varningen om avståndet mellan vagn och plattform..texterna som kom upp på skärmarna läste hon också glatt upp. (SUCK, men jag ler) 

Väl hemma i Väsby igen så satte jag mig på bussen som skulle ta mig hem till vår gata..där satt en sådan megasöt liten unge i en vagn jämte mig, han var så go, så jag kunde inte låta bli att le hela vägen och min huvudvärk nästan försvann..har ni någon gång kommit på er själva med att verkligen sitta och stenglo på någon och le stort (i det här fallen den lilla ungen) och föräldrarna ser livrädda ut, som om jag tänker kidnappa barnet..(HAHA)..ungefär så var det idag. (HA!) Hur eller hur, några hållplatser innan min ringde en killes mobil (han kanske var 10-11 år) och så lät han det verkligen ringa lite extra länge innan han svarade, som om han verkligen ville att alla skulle höra vilken "cool" ringsignal han hade. Det var typ någon värdelös rocklåt, till slut svarade han och pratade en stund, jag lyssnade inte. Sedan, på hållplatsen innan min klev han och hans kompis av och jag hörde att han sa

"Men du Oskar, vi kan nog inte va idag...du vet, det var min mamma som ringde, hon sa att hon var i Väsby nu och så sa hon att hon skulle köpa en glass åt mig om jag kom nu." (HAHAHAHAHA, vid det laget såg han ut som om han skulle börja skutta av lycka vilken sekund som helst) Jag kunde knappt hålla mig för skratt..stackars Oskar svarade lite ledsamt "Okej, hej då, ses imorgon då.." Sen lunkade han iväg medan den andra sprang åt motsatt håll med världens leende på läpparna. Oj oj, se vad man gör mot sina kompisar för en liten glass..HAHA! Det lät bara så kul..och stackars lille Oskar..