Ja, huja, jag har så mycket att skriva att jag inte vet var jag ska börja..eller sluta. Jag vet inte ens om jag orkar skriva allt. Eller om ni orkar läsa allt. Men jag ger mig väl på ett försök. Det här blir garanterat mitt längsta inlägg hittills. (HAHA)

Dagen började, var och slutade (beror på hur man ser det) väldigt dåligt. Väldigt, VÄLDIGT dåligt alltså. Jag tror att ni inte kan göra annat än att hålla med mig om att jag har haft en riktigt dålig dag när jag berättar om dagens alla tråkigheter..

För det första kan ni kanske tänka er hur det kändes att gå upp 4 timmar innan jag skulle börja jobba och åka hemifrån 3 timmar innan. Men jag ska inte gnälla över det, det är ju livet. MEN! Det börjar med att jag kommer ut till busshållsplatsen där bussen som ska ta mig ner till stationen går (kl 8.00 och klockan var väl fem i ungefär), och kommer på att jag glömt mitt busskort. Ringer till Johan för att be han leta fram det och kasta ner det. Precis när han svarar kommer bussen. Ingen idé att krångla, lika bra att jag går upp igen själv och letar, för jag hade ingen aning om var det kunde ligga. Letade som galningar, hittar det till slut och jag stressar iväg RÅSVETTIG på cykeln för att hinna med mitt tåg som skulle gå två minuter i halv. Kommer ner till stationen och hinner sansa mig en kort stund innan jag upptäcker ett tidigare tåg jag kan ta istället, för att slippa stressa ihjäl mig med att hitta rätt tåg på 6 minuter framme i Karlberg sedan. Tar tåget..som att gå in i en bastu. Lider som faan eftersom jag redan var så svettigt man bara kan bli. Lugnar mig men svetten bara rinner. Jag känner bokstavligen hur det rinner i tinningen, på hakan och "på bröstet". ÄCKLIGT. Försöker torka bort lite med handen lite diskret.

Lagom till jag ska kliva av börjar jag bli ganska sval. Framme i Karlberg och hittar rätt perrong, sätter mig ner och väntar på tåget..tar tåget till Kungsängen. Ensam på hela tåget från och med ett par stationer innan Kungsängen med en man som såg skum ut och gav mig kalla kårar. Kliver av i Kungsängen. Hittar rätt buss som ska ta mig till en gata ca 600 meter ifrån Coop där jag ska dema. Väntar på bussen, tar den och kommer fram till rätt gata. Ser affären på långa vägar och går den hyffsat jobbiga biten i värmen, det kändes som att gå i en öken, svettas som en galning igen. På Coop-parkeringen hugger det till fruktansvärt i mitt knä så jag nästan faller till marken. (Jag har lite ont i knäna, tror det kan vara för jag börjar motionera helt plötsligt, det blir bättre). Rätar upp mig igen och är framme utanför ingången ca en timma innan jag ska börja. Så jag hinner sätta mig i skuggan och bli sval igen innan det är dags att ta tjuren vid hornen och gå in. Medan jag sitter och väntar på att tiden ska gå och sms ar min älskade sambo lite känner jag en grym magvärk komma smygandes. Mycket riktigt, mensvärk. AJ!

Tar tjuren vid hornen och går in, letar upp min kontaktperson och börjar fråga efter mitt demo-paket. Paketet är borta! Det hittas inte. Vi letar som galningar, jag och två till. Inget paket. SHIT! Allt jag behöver ligger där i. Magvärken håller i sig. Ringer Caliptus som spårar paketet, ska ha blivit mottaget den 18 juni kl 13. Letar ytterligare. Hittar det inte. Till slut bestämmer vi att jag får sätta igång med det jag kan. Och det var inte "samples" som det var sagt, utan jag fick öppna chipsburkar och hälla ut på ett serveringsfat (som jag inte hade eftersom det låg i mitt paket). Jag hade inte den rätta tröjan och fick lite skäll för att jag inte hade min kockrock med mig till detta nödfall (som - som ni vet - färgar av sig, därav lämnade jag den hemma). Till slut får jag låna ett förkläde som det står Almondy på som inte alls har med demon att göra. De chips jag ska dema finns inte, får dema andra sorter som funnits länge. Efter många om och men hittas mitt paket och jag kan gå tillbaka till den ursprungliga planen. Eller ja, delvis i alla fall. Rätt grejer fanns ju fortfarande inte.

Inget som helst kundintresse för produkterna, min magvärk börjar däremot ge med sig. Något positivt i alla fall. Knappt något folk, håller på och somnar där jag står. (HAHA). Tiden går sakta men säkert framåt och de fyra sista timmarna, efter lunchen vid två ungefär, tror jag att jag ska avlida av smärta i ben, knän och fötter och som pricken över i dör batteriet i mobilen, ingen klocka att gå efter och inga möjligheter till kontakt med Johan när jag ska hem. Hur eller hur, jag börjar gympa lite för mig själv för att få en lite bättre känsla i benen och kunderna börjar strömma till. Det gör att tiden åtminstonde går lite fortare. Äntligen är det dags att plocka undan och gå hem. Ömdömet blev sämre än förra gången, dels för att kontaktpersonen inte hade hållt någon vidare koll på mig och dels för att jag kunde inte göra bättre med det som fanns och jag kan ju inte rå för att kunderna inte gillar sånt de redan vet så mycket om. Orättvis bedömning enligt mig. Men det var väl ändå ganska okej, bara jag får gå hem tänkte jag. (HAHA).

Kommer äntligen därifrån, börjar gå de 600 meterna till busshållsplatsen där jag klev av tidigare idag för att ta bussen (från andra sidan givetvis) mot stationen igen. Kollar tidtabellen, det är inte sant. Det går ingen buss efter klockan sex, jag vet att klockan är strax efter sju eftersom jag och en annan demotjej (som för övrigt var det enda positiva i allt det här tror jag, haha) skiljdes åt prick klockan sju utanför på Coop-parkeringen. Vad FAAN gör jag nu. HELVETE, är det ett skämt, mumlar jag för mig själv. Mitt ute på vischan kändes det som, hundra grader varmt och jag hade inte den blekaste om vilket håll jag skulle åt ens. Och ni minns väl? Inget batteri på telefonen. Lyckas sätta igång mobilen en kort stund, så jag hann få iväg ett sms till Johan där jag skrev ut min frustration och att jag inte visste vad jag skulle göra nu. Pang, dör igen. Jaha, det är väl bara börja gå då......går och går och går, längs vägkanten, åt det håll jag tycker verkar mest logiskt. Överväger att lifta men det kommer bara massa konstiga människor, äldre gubbar och så. Fortsätter gå tills jag kommer till en rondell. Jaha..vilket håll nu då? Chansar på att jag ska mot Kungsängen i alla fall. Efter ganska många meter ser jag en busshållsplats skymta. Ber till gud att det ska finnas en buss som går till stationen där, mina fötter har jag knappt någon känsel i vid det här laget och knäna bär mig knappt. Kommer fram och JAAA! Det går bara bussar mot stationen därifrån och det stod 3 personer till där så jag antog att det skulle komma en buss. Mycket riktigt. Kommer fram till stationen, tar pendeln till Karlberg och sen annan pendel mot Märsta. Kliver äntligen av hemma i trygga Väsby och tar bussen hem till oss. Är så himla glad över att äntligen vara hemma att jag skulle kunna lägga mig ner och gråta av lycka (haha) men ooops. Nästa problem. Porten är låst. (Jag har inga nyckar för jag inte hittade dom imorse och eftersom jag åkte hemifrån innan Johan och han skulle komma hem före mig så gjorde det ju inget). Detta tänkte vi ju dock inte på..fick gå runt till baksidan och ropa på han trots att balkongdörren inte var öppen. Hände inte ett skit där uppe. Nehe. Det var bara att sätta sig utanför och vänta på någon som kunde öppna. Efter någon kvart kommer äntligen en granne. Kommer in. Upp för trapporna, helt slut, och lite irriterad på Johan för att han inte hört mig. (HAHA) Rycker i dörrhandtaget. Låst. Ringer på...INGEN ÖPPNAR! Ne..nu lägger jag mig faan ner och dör tänkte jag. Nu ger jag upp, DET KAN TA MIG FAAN INTE VARA SANT..det kan inte bli värre!!!! Hur många motgångar kan man ha på en dag egentligen? VART FAAN ÄR HAN? ÅÅÅHHHH. Jag kokar av ilska samtidigt som jag nästan känner tårarna komma farandes av frustration över att jag inte kunde ringa han heller. Ringde på hos alla grannar, EN öppnade. Hon hade ingen telefon. (SUCK). Här kan jag faan inte sitta och svettas ihjäl tänkte jag, gick ut och satte mig på gräsmattan i skuggan istället. Och efter tjugo minuter eller något, då kommer han. Som en ängel. Som jag är arg på. (HAHA) Och så utbrister han att han suttit nere vid stationen i en timma och väntat på mig. VARFÖR DÅÅÅ???? (HAHA) Nu efteråt kan jag skratta åt det, men just då var jag jätte irriterad och han med, på mig. Som om det var mitt fel. Ja, då hade han fattat det som att vi hade bestämt att mötas där när jag kom hem, för jag sa innan jag åkte att han gärna får komma och möta mig och han svarade; Puh. (Typ) Och när vi pratade i telen under dagen sa jag; Det är ju bra om du är hemma när jag kommer eftersom jag inte har någon nyckel. Ja, just det, svarar han. Dessutom förstår jag inte varför han tänkte möta mig vid stationen när jag sms at han och sagt att jag inte ens vet HUR jag ska ta mig hem. Hur kan han, när inte ens jag gör det, veta när jag ska komma? Det hela slutar med att vi går upp i lägenheten, jätte sura på varandra, jag hoppar in i en dusch och vi skriker lite på varandra. (HAHA) Sådär som par gör. Vems fel allt var och hit och dit. (HAHA). Klantiga jag som inte laddat mobilen innan och dumma han som inte var hemma när jag kom hem, som jag sagt. Sedan när lugnet lagt sig kramades vi dock och allt är bra igen. Jag förstår att han bara ville vara gullig och möta mig, och han förstår att jag blev sur för att han blev sur på mig istället för att fråga hur det hade gått och hur det var med mig. Kunde blivit så att han aldrig mer sett mig (för att tänka hemskt med aningen ironi i det hela).

Det är så skönt att vara hemma. Efter denna helvetesdag rent ut sagt. Jag kan inte uttrycka det på något mindre gnälligt sätt..förlåt mig.


Men det kom i alla fall några goda saker ur denna dag. :)

1. Jag har varit duktig idag, jag har inte smakat en enda smula av chipsen jag demade idag. Trots enorm frestelse. På tåget hem öppnade någon ett rör av just de chipsen och det luktade "Sourcream & Onion" i hela vagnen...ÅÅHHH, så sugen jag blev. Magen kurrade och jag var så sugen, så jävla sugen!! Det borde vara olagligt att äta godsaker offentligt. Och det borde absolut vara olagligt för mig att stå och bjuda allt folk på massa gott när dom försöker banta. (HAHA) Jag vet inte hur många gånger jag fick höra det idag......

2. Och till sist. När jag och Johan "försonats" öppnade jag min post. Och jag ska börja läsa i augusti. Ja, ni läste rätt. JAG KOM IN PÅ KONDITOR-UTBILDNINGEN!!!! JAG ÄR SÅ GLAAAAAAD!!!!

Puss på er och godnatt. Nu ska jag lägga mig i sängen och vila allt som finns i min kropp. Imorgon blir det eventuellt Gröna Lund med älskling och Mr T. Toppen! Hoppas på fint väder, men gärna inte FÖR varmt, som idag. (HAHA) Ne, jag ska inte klaga. Men efter det här tycker jag nästan att jag är värd ett glas cola. VERKLIGEN! Men jag ska låta bli. Puh..inte för att jag tror att det skulle vara någon katastrof, utan för att det känns som jag sviker mig själv. Har ju tänkt försöka hålla upp några veckor i alla fall innan jag kan ge mig på att synda NÅGON GÅNG IBLAND. Det har ju faktiskt bara gått knappt en vecka. Jag vet det. Så jag går väl och dricker det äckliga kranvattnet nu då...haha...

Tjillevippen!!