Trots att jag är så överväldigande lycklig här i Stockholm med Johan så saknar jag mina vänner och min familj i Västervik så himla mycket. Vissa dagar mer än andra, nästan så jag har lust att slänga mig i sängen och gråta. Idag är en sådan dag..alla stunder med Kajsa, fester och bara umgänge dag ut och dag in - dock flyttade ju hon med för att läsa i Nybro (tror jag det är, jag blandar ihop alla städer jämt). Alla roliga stunder med Petra, bara hänga hemma hos mig och göra spaghetti med köttbullar till ishockeyn. Alla hockeykvällar framför datorn på msn med Kristoffer. Dagar där jag kunde gå eller ta cykeln ett par meter hem till mina favoriter Ida och Jimmy (även kända som låtsasbror med sambo och barn) och bara vara med Ida eller få vara med Elina..den andra sötungen, lillan, fanns ju inte då..men hade det varit likadant nu hade jag ju även spenderat mycket tid med lillan. Eller dagar då Ida och co kom hem till mig bara för att hälsa på en stund. Dagar där man kände ork att ta cykeln ner till stan och strosa runt lite med någon eller till och med själv, dagar där jag på fem minuter kunde ta mig till antingen mamma eller pappa för att hälsa på. Eftermiddagar och kvällar på speedwayarenan och cykelturerna förbi morfar på vägen hem..min lägenhet (visst är det något speciellt med ens första lägenhet?) Det är sånt här man saknar som mest! Allt det enkla..nu har jag INGEN att umgås med, och dom få jag försöker bekanta mig med bor en bra bit bort (Stockholm är ju så stooort). Jag känner inte alls för att bara gå ut och gå eller bara ta cykeln någonstans här i U-V, just för att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag har ingen kompis jag kan besöka helt impulsivt eller någon liten Elina jag kan vara barnvakt åt.....

Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR mitt liv här, men för det får man väl sakna det som en gång var lite emellanåt utan att det behöver betyda att jag inte gillar det som det är nu?! Jag kan till och med sakna tiden då Johan och jag träffades och hur vi hade det när vi hade lite distans. Saknaden och längtan efter varandra, men jag skulle ändå inte vilja byta tillbaka om jag kunde! Men det är klart att det blir lite påfrestande att bara vara med Johan hela tiden - för både honom och mig. Och det har Johan många gånger uttryckt med vilket har slutat i en och annan tår från min sida och frustration över att jag inte vet vad jag ska göra för att han ska få egen tid..jag kan ju inte bara ta bilen/cykeln eller gå över till mina föräldrar om jag vill vara ensam ett tag eller om han vill vara ensam ett tag eller om vi har bråkat. Det kan ju han..jag kan inte bara gå ut och gå med en kompis när jag vill, det kan ju han. Jag kan inte finna tröst hos en nära vän om vi har tjaffsat om något eller haft ett mindre bråk (för inget förhållande är perfekt, bråkar gör alla, huvudsaken är att man inte har några storbråk tycker jag) Jag har bara honom och vår lägenhet än så länge.

Kanske blir det bättre sen om jag börjar läsa till konditor..eller börjar jobba. Då man får lite mer socialt umgänge.

Inte för att någon av oss (i alla fall inte från min sida) tycker att den andra är tråkig att umgås med, vi älskar ju varandra och vill vara med varandra och jag vill gärna vara med Johan varenda sekund av dagen, det har jag ingenting emot. Men det blir ju så att jag hänger med Johan nästan överallt eftersom att JAG inte har någon att umgås med eller har något att göra. Och då tar jag lätt illa upp om han vill träffa någon ensam ibland och tänker "Men varför får inte jag vara med?" Men det är klart att han behöver ensam tid med sina kompisar med, jag känner mig så egoistisk ibland men det är ju så jag känner bara. Det vore så mycket enklare om han sa en kväll att "Jag sticker till Tomas ett par timmar" eller "Jag ska på promenad med Malin efter jobbet" om jag med kunde säga "Ja, men då sticker jag till Kajsa en stund så hörs vi senare" eller "Okej, men jag ska ändå träffa Ida och dom en stund sedan" eller "Då kan jag bjuda hit Petra en stund".

Förstår ni?

Jag blir frustrerad och lite ledsen faktiskt när jag tänker på det..men ÅTERIGEN, misstolka mig inte - JAG ÅNGRAR ABSOLUT INTE FÖR EN SEKUND att jag flyttade hit! Men det är klart att det finns en baksida..det finns det med allt. Tyvärr. Visst, jag kan åka hem och hälsa på, eller be någon komma och hälsa på..men det blir ju inte riktigt samma sak. En av mina högsta önskningar är att få ha en riktigt nära vän HÄR som jag kan umgås med och vända mig till och skratta och skoja med, skvallra med och få ha den där "kompis-biten" med och inte bara kärleken och "sambo-biten".

Oj, vad långt detta blev, men jag fick i alla fall skriva av mig lite. Det är skönt..och bättre än såhär kan jag nog inte få fram mina känslor. Det är såhär det är - och jag lever med det. Det kommer en tid i våra liv där vi får ta livet för vad det är och tänka framåt, och att inse att det kommer att bli bättre. Jag kommer träffa någon. Jag kommer få tillbaka den där kompis-biten även här i Stockholm. Det tar bara lite tid..särskilt när jag inte är sådär jätte framåt utan lite blyg. Men det blir bättre. Jag vägrar tänka något annat..MEN JAG SAKNAR ER ALLA I VÄSTERVIK SÅ DET GÖR ONT!! Och ni får aldrig, inte ens för en stund, tro att jag har glömt bort er. För det har jag inte. Och tro inte att jag bara tänker på mig själv och mitt nya liv med Johan nu, för jag tänker på er hela tiden.. <3