Allt det här med Johan tär verkligen på en..dels så mår inte jag bra av att se att han inte mår bra. Dels är det så mycket i vardagen som liksom står och faller på grund av det. Jag får städa och diska själv, lyfta allting själv - för att han inte får anstränga sig eller lyfta tungt. Jag gör det mer än gärna men till slut blir allt så frustrerande på något sätt. Johan känner ingen hunger, han är inte sugen på mat alls så någon middag görs inte här hemma. Hur kul är det att laga mat till sig själv bara? Och dessutom har vi knappt något hemma. Vi skulle behöva handla en del. Jag hungrar ihjäl, men har inga pengar att köpa mat för så jag får tjata på stackars Johan att jag är hungrig. Vi kan inte ta oss ut och göra saker, just för att Johan har så ont. Allt slutade med att jag alldeles nyss fick ett utbrott och nästan skrek på stackars Johan att jag inte orkar mer, att jag är hungrig och att allt är skit! Jag har bett om ursäkt och förklarat varför jag känner såhär och att det inte är hans fel, att det är hela situationen jag är arg på, att det är så himla tråkigt att han inte mår bra eftersom allt annat hänger på att man ska må bra. Humöret blir kaos hos Johan (och det är ju inte så konstigt), han ligger mest i sängen eller soffan och kvider av magont, jag springer runt och städar och hjälper han med diverse saker han ber mig om och till slut orkar man inte mer. Så är det bara..det tär även på mig och mitt humör tyvärr.

Tänk att höra någon som suckar och pustar och mumlar att han har ont hela tiden här hemma, att han inte kan sova - och du kan inte göra ett skit åt det?! Hur mår man då till slut? Inatt blev jag väckt klockan halv tre när han inte kunde sova, han fick för sig att han ville vi skulle åka en sväng med bilen. Jag ville såklart sova, men visst får jag dåligt samvete när jag ligger och sover hur bra som helst medan han går runt i lägenheten och inte vet vad han ska ta sig till..så det var ju bara pallra sig upp och följa med honom. Men som sagt, jag gör det mer än gärna för hans skull. Jag vill finnas där för honom, men till slut så blir det för mycket även för mig. Och tyvärr så gick det ut över Johan idag..men mycket av hans humör har gått ut över mig med under den här tiden sedan han kom hem från sjukhuset i torsdags så vi är nog lika goa bägge två tror jag.

Jag försöker att hålla god min och se det som att det går över snart och att det bara är nu. Men hoppet försvinner för varje dag som går förbi som är såhär..när ska han må bra igen? När ska vardagen bli som den var förrut igen? Där vi åker iväg och handlar, eller hälsar på Johans föräldrar, eller bara åker till olika affärer och tittar, kommer överens om vilken middag vi vill äta idag, lagar middagen, äter ihop och sedan ligger och myser framför tv;n. Inget av detta är möjligt så länge han har sådär ont som han har. Visst kan jag ta cykeln och ge mig iväg själv, men hur skoj är det? Och jag känner ju ingen jag kan umgås med än och sedan vill jag inte lämna Johan ensam hemma när han inte mår bra heller. Visst är han vuxen och klarar sig nog alldeles utmärkt själv men ja, ni förstår väl, jag skulle inte vilja ligga hemma själv och ha ont medan han är ute och ränner..åh, om det kan bli bra snart! Pust..jag törs ju knappt röra honom! Jag törs inte lägga mig i hans famn, jag törs inte lägga armarna om honom, jag törs inte - av rädsla att det ska göra ont på honom. Det gör mig galen......jag bara hoppas att han mår bra snart så vi kan lägga det här bakom oss. Lite av en mardröm, speciellt för Johan såklart som har ont. Och jag får så dåligt samvete nu när jag skriver det här, att jag ens tänker såhär, för det är ju inte hans fel att han har ont. Suck.

Är jag en egoistisk bitch som tänker såhär????

Jag har i alla fall städat så här kommer lite bilder, trots att det finns en hel del småplock kvar att få ordning på. Men jag ORKAR inte nu, jag är hungrig och nu säger Johan att han mår lite bättre, att vi kan åka. Men jag vill ju inte lasta han med saker för vi vet bägge två att han får ont igen om han tar sig vatten över huvudet. Men vi får väl se, kanske kan åka och handla lite bröd och sånt i alla fall, lätta saker. Hm.


Klädkammaren tog jag tag i..ställde in ställningen med alla smycken och sådant på där istället så den slipper stå i hallen och ta plats.







Och så resten då..vardagrummet som numera är sovrum!









Och så sovrummet som numera är tv-rum...









Välsigt mysigt rum det nu! Men bättre kommer det bli, allting, för färgerna ska sorteras mer i rummen, jag har inte kommit så långt än. Dessutom ska en del grejer bort så det blir mer stilrent och inte ser så rörigt ut. Lite är snyggt och nu börjar det blir för mycket!

Nu ska jag gå och tvätta mig lite, man blir svettig av att städa. Sedan ska vi väl försöka åka och handla något att äta och sedan väntar disken..om jag inte skjuter på den till imorgon.


Dagens bästa; Att ha fått iordning det mesta.
Dagens sämsta; Att Johan fortfarande inte mår bra.